tisdag 4 mars 2014

Bergodalvana.

Jag tänker fortfarande på det. Jag saknar det ibland.

Ett vasst rakblad. Som delar huden. Ett öppet sår. Jag hatar tanken på det.

Ett snitt. Att skära flera gånger i samma sår. Det blir djupare, bredare och vackrare. Ett papper redo för att stoppa blodet. För att torka bort det så man ser var man skär. Hemska förbjudna tankar. Hur kan man sakna detta?

Jag förstår det inte själv. Men jag har inte skurit mig själv på två år. Jag har stått emot varenda gång jag har känt suget. Stått emot ångesten och självhatet. Jag kan. Jag är stark. Stolt.

Det kommer säkert alltid att finnas kvar. En ful längtan. Något jag skäms över. Jag vill inte tänka så. Men så länge det bara är en tanke, så kan det ju inte vara farligt? Jag är starkare idag. Även när jag faller.

Jag kan hamna lika långt ner som jag gjorde då. När jag inte vill finnas mer. När jag vill avsluta mitt liv. Men på något sätt så kommer jag upp igen, igen och igen. Det måste betyda något. Har jag kämpat så här länge - då kan jag kämpa lite till.

Livet är en bergodalbana. Och jag vill fortfarande åka med ♥

2 kommentarer:

  1. Känner igen mig så jävla väl!! Att se hur det bara blir finnare. Jag kan även känna att det inte är fullbordat för jag har inte lika mycket ärr på höger arm än vänster, jag måste liksom jämna ut det.. :/

    Sen undrar jag, är det okej att jag längtar till din blogg från min?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan känna samma sak. Men jag kämpar verkligen för att det inte ska hända någonsin igen. Hittills har jag lyckats ^^
      Självklart får du länka!
      Jag ska pyssla med min blogg om ett tag, så jag länkar till dig med :)

      Radera